Att stänga 2016 och börja 2017

Som en repris på förra året kommer här en sammanfattning på 2016:

Hände något/gjorde du något i år som aldrig hänt förut?

2016 var ett år av väldigt många ”firsts”, så ja det gjorde det definitivt. Det finns så mycket jag skulle kunnat berätta som jag aldrig gjorde, men det jag aldrig kommer glömma är händelserna på Italienresan med Svärmorsdrömmen.


Höll du ditt nyårslöfte?

Eftersom jag skrev ner mina löften förra året är det enkelt att utvärdera och svaret på frågan är ett nja.

  1. Jag fortsatte verkligen inte att träna i samma utsträckning som jag gjorde 2015, även om dansen kom in och tog ganska mycket plats under våren…
  2. …men jag åt däremot mindre socker (åtminstone alla månader förutom december).
  3. Dejtingmässigt var det inga problem överhuvudtaget…
  4. …men jag har aldrig jobbat mer än vad jag gjorde vilket såklart även drabbade min dotter.
  5. Jag upplevde definitivt mer, men inte nödvändigtvis privat. Jag vare sig reste mer eller umgicks mer men det jag gjorde var iofs väldigt spontant…
  6. …och å andra sidan avancerade jag snabbt på mitt jobb.
  7. Viktigast av allt -aldrig aldrig aldrig tappade jag min känsla av egenvärde. Ingen annan fick makten att ändra min spegelbild, den ägde jag från årets början till årets slut.


Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Jag är 36 år gammal = alla mina vänner får barn. Ett år utan barn är fotfarande helt otänkbart.

Dog någon som stod dig nära?

Tack och lov inte.

Vilka länder besökte du?

Mallorca (2 ggr) och Italien. För övrigt blev 2016 förmodligen mitt mest Stockholmsfokuserade år någonsin.

Är det något du saknat år 2016 som du vill ha år 2017?

Tid. 2016 hade jag väldigt lite tid för mig själv och det har verkligen tagit ut sin rätt i trötthet. 2017 måste jag hitta tid som inte är uppbokad på sekundnivå, annars kommer jag gå under.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

Jag har inget sådant datum i år.

Vad var din största framgång 2016?

MDP:s och min föräldrarelation. 2016 blev året då stridsyxorna lades ner och vi blev ett team. Visst bråkar vi ibland, men det är oerhört sällan. Vem hade trott 2015 att vi till och med skulle fira julafton ihop 2016? Inte jag i alla fall.

Största misstaget?

En medarbetares anställning. Aldrig igen ska jag agera i panik när det gäller personal.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag har varit oerhört stressad, men för övrigt har jag varit väldigt frisk.

Bästa köpen?

Resan till Mallorca med min dotter. Bästa veckan vi hade i år, och jag kommer definitivt göra det till en årlig tradition att åka iväg ensamma.

Vad spenderade du mest pengar på?

Jag löste min uppskjutna skatt och la undan en större summa pengar till min dotter inför framtiden. Båda sakerna gav mig stor tillfredsställelse.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

2016 var ett intensivt år med väldigt många bergochdalbanemoments, men mest glädje fick jag genom mitt återupptagande av pardans (en slumrande passion sedan många år tillbaka) och speciellt att jag lärde mig dansa bachata. Ju längre året led, desto mindre tid fanns det till dans, men den tiden jag hann lägga på bachatan var fantastisk.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?

Stromae – Formidable och Alors on danse. NEIKED – Sexual. Jonas Lundqvist – Den som ser havet. KENT – Den sista sången.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare men mer förvirrad. ”Jag vet inte vad jag vill” var nog årets mest använda fras.

Vad önskar du att du gjort mer?

Umgåtts mer med vänner.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jobbat.

Hur tillbringade du julen 2016?

Hemma hos mig: På morgonen med Svärmorsdrömmen, på dagen med MDP och X, och på kvällen med X, min syster med familj och min mamma med sambo.

Blev du kär i år?

Ja och nej. 2016 lärde jag mig andra melodier på Kärlekslyran. Inget förvånade mig mer än mina känslor för min Guldkant. Senare visade Svärmorsdrömmen mig hur kärlek kan vara ett hem. 2016 blev även kärleksmässigt det förvirrade året -året när jag inte visste vad som var vad eller hur jag skulle förhålla mig till mina känslor.

Favoritprogram på TV?

Pga tidsbrist har jag knappt tittat på tv i år men jag upptäckte SKAM ca ett halvår innan resten av Sverige (vilket var tur eftersom jag annars inte skulle ha hunnit se den) och älskade serien lika mycket som alla andra.

Bästa boken du läst i år?

Jag har aldrig läst färre böcker ett år än i år och de jag läste var inte särskilt minnesvärda.

Största musikaliska upptäckten?

Bachatarytmer – vilken känsla det går att få när man hittar rätt tillsammans med sin partner och rätt låt spelas.

Något du önskade dig och fick?

Ett fantastiskt sexliv. Jag har aldrig haft bättre sex än 2016.

Något du önskade dig men inte fick?

Mer fritid.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Dagen firade jag tillsammans med födelsedagsbarn nr 2: X och MDP på Gröna Lund. Kvällen firade jag med Svärmorsdrömmen. En riktigt riktigt bra födelsedag.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mindre jobbproblematik hade varit skönt.

Vad fick dig att må bra?

Min dotter. Hon fortsätter vara mitt hjärtas stjärna.

Mina beslut. Att fatta beslut är alltid bättre än att inte fatta några, och jag är oerhört glad att jag vågat stå på mig i år.

Mitt sexliv. Herregud så fantastiskt bra jag mår av bra sex.

De bästa nya människorna du träffade? 

Förutom Guldkanten och Svärmorsdrömmen så måste jag säga min kvinnliga ledningsgruppskollega. Så oerhört skönt det är att ha någon bredvid sig som hejar på när det är tufft.

Vad har du för nyårslöften inför 2017?

Utan inbördes ordning:

  1. Träna i betydligt högre utsträckning än 2016.
  2. Jobba mindre alla dagar, inte bara de dagar som jag har min dotter.
  3. Uppleva mer: Resa, gå kurser, spontanboka grejer, umgås mer.
  4. Vara sann mot mig själv och fatta medvetna beslut. Och vad som än händer, hålla kvar min känsla av egenvärde.

2017, bring it on. Gott nytt år!

To hell and back

Till sist går det inte längre. Efter månader av att försöka bota den infektion som organisationen jag leder har burit på i åratal, så inser jag över en natt att det vägen har tagit slut. Det finns ingen medicin som hjälper, och jag vägrar sjunka tillsammans med ett skepp som som tar in vatten från alla håll. Jag måste hugga av armen – dvs göra mig av med alla underchefer som jag inte litar på till 100%.

På en vecka håller jag därför en fackförhandling, tre utköpsdialoger, två enhetsinformationsträffar och otaliga ”oroliga medarbetar”-samtal. En av de tre chefer jag vill göra mig av med agerar desperat i affekt och gör allt för att förhindra det jag försöker få igenom och jag sitter nästintill dygnet runt och försöker managera situationen. 

Samtidigt är jag helt slut och går enbart på ångorna av den jag egentligen är.

Svärmorsdrömmen står bredvid och hejar, tar emot mig när jag faller och låter mig vara precis så liten som jag känner mig. Efter det värsta mötet jag har hållit i hela min karriär (inför vilket jag var så rädd att jag hyperventilerade på en toalett bara minuter innan jag skulle kliva in) tittar jag på min telefon och möts av Jag är stolt över dig! Att du kämpar så hårt trots att det väldigt jobbigt just nu. 

Han har visat mig en sida av kärlek som jag aldrig har fått uppleva förut. Jag har aldrig mött en finare människa i hela mitt liv och hur osäker jag än har känt mig under de sex månader som vi nu har träffats så vet jag nu det jag inte tidigare förstod: Jag har jagat bekräftelse från otillgängliga män i hela mitt liv och trott att känslan av jakt var kärlek och passion.

Men kärlek är inte en känsla i flykt, det är en känsla som står still med båda fötterna bredbent förankrade i marken sägandes ”jag ska ingenstans, och jag älskar varenda del av dig – fin som ful”. Så även om jag den här hösten åkte till helvetet, så hittade jag på vägen i Svärmorsrömmens famn ett hem. 

Väggen

Så kom dagen då jag tappade ord mitt i sittande möte.

Dagen efter är jag på väg till jobbet med min dotter i bilen (har alltså glömt bort att hon ska lämnas på förskolan).

Samma dag drar vd:n och HR-chefen in mig i ett rum och talar om att de har aktiverat sjukvårdsförsäkringen utan att prata med mig. VD:n börjar gråta och säger att han vägrar se mig rasa pga den skitsituation han har satt mig i. 

Han läser mig som en bok

Ska vi prata om elefanten i rummet eller ska vi fortsätta låtsas som ingenting? Jag märker ju hur du distanserar dig utan att säga något.

Jag blir alldeles tyst på min ände av telefonen innan jag svarar jag vet inte vad jag känner. Han blir tyst och säger sen Inte jag heller, men jag har bestämt mig för att ta reda på det.

Sen pratar vi i en timme om att inte veta. Om vad det betyder eller inte betyder. Om att vara ärlig och uppriktig utan att såra. Om att låta saker få ta tid, utan att dra ut på något oundvikligt. Om att tillåta sig själv att bottna i en känsla innan man flyr. 

Om att våga vara osäker.

Synvinklar

Tänk så konstigt det är hur ens åsikter förändras beroende på vilken synvinkel man tittar från. Hur något som varit så självklart, inte längre är det, och hur något otänkbart, blir fullt rimligt.

”Jag vill ha fler barn” blir till ”jag vet inte om jag vill gå igenom vad det innebär att få fler barn”.

”Jag vill träffa någon” blir till ”jag behöver ensamtid och jag undrar om ett klassiskt förhållande verkligen är det som är bäst för mig”.

”Jag känner mig ensam” blir till ”jag känner mig fri”.

”Jag vill” blir till ”nja, vill jag verkligen?”

Att helt landa i mig själv är något jag aldrig gjort förut, men det är vad jag på så många sätt nu har gjort: En trygghet i att jag klarar mig själv och att jag inte behöver någon annan, vilket gör valet av någon annan öppet, friare och inte ödesbestämt. 

I mitten av oktober åker jag till Italien med Svärmorsdrömmen. Därefter måste jag för hans skull göra ett val. Vill jag satsa eller vill jag inte? I de 36 åren jag levt fram tills nu skulle ett sådant val känts påfrestande och svårt. Nu känns det naturligt och oavsett utkomst som fullt hanterbart.

Tänk vad en annan synvinkel kan göra.

Be careful what you wish for

Han jag inte har skrivit om (vi kan kalla honom Svärmorsdrömmen) måste nu ventileras. Jag önskar så att det inte behövdes, men här är jag, osäker på vad jag vill och hur jag borde agera.

Till att börja med: Han är i stort sett för bra för att vara sann. Skulle någon gjort en lista på vilken typ av kille som skulle passa mig bäst så är jag övertygad om att han skulle uppfyllt i stort sett varenda punkt. Han är så sjukt bra för mig, han är så vansinnigt grundad i vem han själv är, vi har både ett fantastiskt sexliv och mycket att prata om och han får mig att känna mig trygg. Jag kan se en framtid med honom som skulle vara så lätt och jag vet att vi skulle ha det fantastiskt bra på alla sätt och kanske är det där skon klämmer för 

I haven’t got that loving feeling.

Det där magiska saknas. Det pirrar inte sådär som jag hade hoppats. Med det inte sagt att det aldrig pirrar, eller att det aldrig känns magiskt, för vi har absolut haft sådana stunder, men nej, inte till den utsträckningen som jag skulle vilja.

Och dessutom smyger sig en tanke hela tiden in i mitt huvud som jag så föraktar att jag tänker: Av någon märklig anledning känns det nämligen som att det är han som har dragit vinstlotten, jag däremot undrar om det finns något bättre därute. 

Samtidigt ser jag andra kämpa i sina förhållanden. Hur de talar om relationen till varandra, hur de får dra olika lass, hur de inte når varandra. Hur jobbigt livet stundtals är. Och jag säger inte att vi har den perfekta relationen men jag bara vet att vi inte kommer ha det så. Jag vet att det kommer vara lätt. Och lätt är verkligen något både jag och min dotter skulle förtjäna.

Så varför kan inte det räcka? Varför envisas jag med att inte nöja mig? Eller kan jag helt inte lyckas släppa fram det där magiska och pirriga i kroppen pga allt jobb och allt annat tungt som jag just nu måste bära? 

Jag vet inte, men det plågar mig att jag sitter här med en färgstege på handen och funderar om det egentligen inte är Monopol jag borde spela.

Tre månader senare

Det är ensamt på toppen brukar det sägas. När man klättrar uppåt känns det inte så himla farligt men så plötsligt är man uppe. Då, inte förrän då när man står däruppe och tittar ner, blir det tydligt just hur ensam ensam är. 

Alla beslut är plötsligt bara dina. Ingen att bolla med, ingen att luta sig mot. Ansvaret är överväldigande.

Så man jobbar. Oavbrutet. Omänskligt mycket. Och det är roligt men det finns ingen ände på hur mycket tid som man lägger men ändå 

Man. Hinner. Aldrig. Ifatt.

Så är det fredag och han som man inte fixar att skriva om för att han på så många sätt är för bra för att vara sann och som man bygger murar som en galning för att inte släppa in för snabbt får hålla i en medan man gråter i hans famn. Och så är det lördag och man är på champangelunch med en ”dear friend” och när man skilts åt och man står på Åhléns så svartnar det framför ögonen och man tror att man håller på att svimma.Väl hemma kommer den överväldigande tröttheten men ändå kan man inte somna.

Den där väggen, jag klappar just nu på den. Och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta mig därifrån.

Mitt år?

Karriärmässigt har jag nått höjder som jag aldrig trodde var möjligt, finansiellt har jag det så bra så att det är löjligt, vänner har jag så fina att jag inte förstår hur jag kan ha lyckats så bra och jag och MDP har hittat en relation som funkar helt smärtfritt.

Veckorna springer förbi. När tid finns dansar jag salsa och bachata och glädjen över att på riktigt känna mig lycklig igen är så fantastisk. Visst jobbar jag alldeles för mycket och visst finns det knappt någon tid att andas men livet har hittat en rytm och jag mig själv med den.

Ändå saknar jag honom, guldkanten som såg mig. Så trots att det verkligen inte finns någon som helst tid över så försöker jag dejta andra på löpande band för att hitta en ny guldkant så att saknaden inte blir så påtaglig. Jag dejtar män jag träffat via Tinder och jag drar hem en man jag dansat passionerat med en hel natt. För varje möte kommer jag lite längre ifrån, och saknaden suddas ut lite mer varje gång.

Så igårkväll stöter jag på någon på Tinder som påminner om guldkanten. Vass, rolig, smart, snabb. Vi har ett chatmaraton och jag känner att det finns något annat här, något som skulle kunna vara något. Till skillnad från guldkanten verkar han färdig med sin separation och han vet vad han letar efter.

Så förhoppningar byggs och jag vet att jag inte ska ta ut någonting i förskott (för herregud så många gånger i livet jag har gjort det och fått skit för det senare) men jag kan ändå inte låta bli att tänka: Kan kanske 2016 vara mitt år? 

Facebook

Det är märkligt det där men när man öppnar upp sig för att träffa män så ploppar de upp lite varstans. Häromsistens på Facebook (!).

En bekants lillebror får syn på min nya profilbild eftersom storasystern har likeat bilden och den därmed har hamnat i hans flöde. Han pokear mig (när hände det sist liksom) och plötsligt sitter han i Sverige och jag på Mallis och chattar.

Jag vet inte om han är intressant, det återstår att se, men det är ändå lustigt hur en sak leder till den andra. 

En annan sorts semester 

Det är med mycket nervositet jag och X åker mot Arlanda. En vecka på Mallis, bara hon och jag. Ingen annan att prata med, ingen annan att dela upplevelsen med. Ingen att stötta sig mot om något skulle hända.

Det tar tre dagar att komma in i känslan av att det faktiskt är riktigt mysigt, trots att vi är så utanför normen att det lyfts på ögonbryn var vi än går. Varenda servitör tittar på oss tveksamt; you are alone? Noone else will be joining?, vilket får det att hugga till i bröstet när jag tänker på vilken unik ekonomisk position jag sitter i jämförelse med så många andra ensammastående mammor. Det är så uppenbart att det här inte är en vanlig syn.

Men så kommer den där känslan dag 3. Vi kanske bara är två men vi är också en familj. Så vi går på Minidisco med Lollo och Bernie och vi äter på Alcudias finaste restaurang och X får sova länge på eftermiddagen så att vi får hela kvällarna tillsammans. X växer en decimeter och vi hjälps åt och vi skrattar och har det så sjukt mysigt. 

Det fanns såklart inget att oroa sig för. Det finns nämligen ingenting vi inte klarar själva, min lilla familj och jag.